Jag har börjat min resa tillbaka. Nej, tillbaka är kanske fel ord. För första dagen sen jag blev sjuk känner jag en tro på framtiden. En mycket god vän har hjälpt nå dit ❤ med orden det löser sig, lev i nuet. Min vän säger varför säger du alltid förlåt? Ta för dig. Omedvetet har min vän hjälpt mig ett steg på vägen. Och för det kommer jag vara evigt tacksam. En liten liten bit men på rätt väg. Hela jag känner lycka över detta och jag ska inte be om ursäkt för att min vän fått ta så mycket av min sorg, men lite kanske jag kan återgälda ❤ 

Sen den 27 oktober är jag sjuk. Kanske sen innan med, utbrändhet.. Gå in i väggen... Fick en fråga i kväll hur vet man det? När man märker att man inte vet eller kan den enklaste sak som att planera födelsedag, baka lussekatter, gå ut, umgås... När man är ljudkänslig... När man gråter mer än man är glad. Sån är jag nu. Ensam... Känner mig ensam. Man sätter på en mask, vill inte visa. Man tvingar sig till saker för att nån vill. Det gör jag nu.