Ännu en ledig helg närmar sig slutet och det gäller kanske att hålla fast vi de roliga minnena. I fredags var det pub efter jubb, ett arrangemang som görs av socialdemokrater, fackliga organisationer. Jag och maken brukar försöka vara med vid dessa tillfällen för att träffa kamrater och ha roligt för en billig peng. Denna fredag likaså. När det närmade sig slutet var det bestämt att vi skulle vandra vidare tillsammans med våra närmaste vänner. På med jackan och vips började det trilla kulor...Jag hade på något vis fastnat i halsbandet som gick i sönder. Alla runt omkring hörde ju detta och började genast plocka kulor som rullade över golvet. Även kommunalrådet som slängde på sig glasögonen för att se vart de rullade :) Igår lördag var det tänkt att jag och maken skulle ut och äta för att fira den 3 åriga förlovningsdagen som var i veckan som nu snart gått. Planen höll inte så tillvida att vi inte hamnade där jag tänkt, men väl på Fridays. Den godaste burgaren jag ätit på länge men som maken mycket riktigt påpekade så var det såsen som gjorde det!

 

Jag är tacksam över att ha dessa minnen i bagaget då vi nu går in i höstlovsveckan. Ibland hamnar jag väldigt nära väggen, kanske inte för att mycket ofta går i rysligt fart utan kanske för att mycket kommer och ag lyckas kanske inte bli av med det så fort som jag borde. Jag skrev till en mycket god vän hur landet egentligen ligger, fick till svar: Är det konstigt? Nej, det är ju inte det så jag drar lite i handbromsen kanske.

 

För snart 14 år sen kom en liten mörk varelse in i mitt och barnens värld. Vi blev med hund. Hon har gett oss så mycket glädje och värme. Men snart skiljs våra vägar då det är dags för henne att vila. Den senaste tiden har åldern tagit hårt på henne och vi kan inte längre lita på henne. Nej, en sån hund kan man ju inte ha det förstår väl jag med men när jag får till mig från utomstående hur ska det då gå för makens hund?? då vill jag bara skrika.

 

Jag är en människa som ger allt jag kan till alla runt omkring mig. De närmaste vet att jag alltid ställer upp med ett öra, en kram och ett tröstande ord. Men även där får jag kanske dra i bromsen. Man kan inte bara ta och ta utan att ge tillbaka. Den senaste veckornas händelser har hjälpt mig se vilka som finns där för mig, ledsamt men nyttigt att se.