Lördag förmiddag, semester. Ute grått och regnigt, bara för nån vecka sen hade jag deppat ihop över vädret. Känner inte riktigt igen mig själv, det är precis som det kommit fram ett nytt jag den senaste veckan. På inget sätt konstigt utan nåt jag verkligen njuter av. Visst problem har även jag kvar, de försvinner inte så men jag tror iallafall att det beror på hur man väljer att se på dem. 

 

Det har visst hänt en del, men jag jobbar med mina sinnen. Öppnar mig mot mina skyddsänglar. Ja jag vet det finns de som nu undrar va sjutton, men tro mig det hjälper mig och det är väl viktigast? Jag är viktigast liksom, det hade ni heller inte trott ni skulle få höra från mig, eller hur? 

 

Det hjälper också att hålla borta alla dåliga energier och människor som måste hävda sig på olika sätt. Orkar inte med sånt, men tänker låt dem hålla på det påverkar inte mig....

 

Idag har jag så hämtat min splittrans nya dator....rea på rusta, nej elgiganten menar jag. Köpte present till dotterns födelsedag också när jag ändå var i stan med skjuts....Kunde inte ta det paketet på tåget liksaom, nyfiken nu Anna? :-) haha. 

 

Har ju inte unnat mig så mycket alltid, omständigheter gör att nu kan jag. Och varför inte? Men min lilla fina chromebook ska få skriva mycket. Det är bra för själen både att skriva och läsa. 

 

Nu är min tid och jag ska bara ta med de jag vill ha med på vagnen. 

Uppe tidigt på väg till läkaren. 

Ikväll kallade ordförande på mig och gav mig en vacker bukett för tiden jag gjort i styrelsen. Blev så glad! Älskar styrelsearbete men inte ens jag kan sitta på två stolar :-) 

Vaknade utvilad efter en dröm utan dess like. 

Det var en han med, han vet inte om det än haha. 

Inväntar nu ena dottern för frukost innan vi kör lass 1 till tippen. 

Jobb i kväll, älskar mitt jobb. Omväxlande o slitigt men ack så givande. 

Ska bli spännande, Elin vet haha. 

Tack till alla mina tre fd kollegor för igår. Jag tänker på er!

Nu har jag följt min minsta till Kastrup några år senare för att hon ska göra en liknande resa. Så nu får jag ta upp tråden igen, fast jag har ju skrivit ändå fast ganska sporadiskt den senaste tiden. 

Nu ikväll var jag och träffade några av mina fd arbetskamrater, åt gott och pratade minnen <3 men konstaterar att mitt beslut att gå vidare ändå fortfarande är rätt. 

Mycket tankar de sista veckorna. Vänner kommer och går. Hur gör man egentligen? Ibland känner man att nej jag orkar inte med allas bekymmer, men som en vän gjorde det vete sjutton! Efter daglig kontakt i ett och ett halvt år slutar man plötsligt svara? Jaha?? Det är tråkigt nog inte min förlust i slutänden. En ny vän har tagit steget in och idag har vi haft en riktig intressant diskussion! Önskar jag hade haft den för 10 år sen....men jag är inte så gammal så jag hinner! För bråttom ska jag nog inte ha. Respekt förtjänar man, omtanke får man om man ger det tillbaka. Dem som inte vill vara en del av mitt liv måste  inte heller. För nu är min tid och jag kommer leva resten som jag vill. Inte som andra tycker jag borde! Det enda jag alltid krävt är ärlighet och respekt, är det för mycket? Är det värt att göra nån så ledsen så man väljer att stå åt sidan? Vad vinner man på det? Mycket annat har hänt i veckan...och för all kärlek som visats från alla håll kring det är jag oerhört tacksam! 

Känner mig ändå stark och en smula förbannad över att jag låter mig själv behandlas så där. Men vad är väl en bal på slottet? Puss på er!

Att ge bekräftelse till någon som gjort nåt bra om det så bara handlar om att man diskat, det är också viktigt. Minsta lilla försök är bra! 

Det hände mig och det händer var dag, gudskelov numer! Alltid dyker det upp nån vän eller barn som säger tack ❤️. 

Alla är värdefulla, både du och jag.

Så klart har det kommit många åsikter om mitt förra inlägg men det bryr jag mig mindre om. Detta är min sanning men det kommer att ta tid att komma till kärnpunkten. Jag slutade sist med ekonomin. Förstår ni hur det är att vara ekonomiskt utsatt? Du blir hjärntvättad, tvungen att se till att dina pengar räcker till förgörarens behov. Vad blir nästa steg i det? Du ser till att dina pengar räcker till det som är viktigast för dig också, mat. Så har det varit för mig vilket betyder att jag ibland eller snarare ofta hamnat i situationer där allt inte betalats. Är det någon som tror att jag är stolt över det? Nej. Vi vet också vad det betyder sen så vem uppfann ekorrhjulet? Jag har också fått till mig att de gånger jag gått in i väggen beror på många andra händelser i livet. Ja den första kan jag hålla med om, där fanns annat med. Men gång nr två fråga min psykolog. När man går in i väggen är det bägaren som runnit över, alltså helheten. 

Jag är inte bitter, inte ute efter mina vänners medlidande utan jag skriver för att nu är det tid att begrava och gå vidare. 

Nu går vi en spännande men känslosam tid till mötes. 

Det jag kommer att delge er gör jag inte för att få medlidande utan för att nu är det nog. Det gamla ska en gång för alla begravas. 

Igår försökte någon tvåla till mig på den fantastiska sajten Facebook. Nu tror jag inte att min reaktion var väntad. Vederbörande har vilket många vet en trång människosyn. Men nu är det nog. Jag är för gammal att bli trampad på och acceptera. MEN det ni kommer att läsa är min egen sanning. 

För snart ett år sen lämnade jag hastigt mitt äktenskap. Men jag måste börja några år tidigare för att helheten ska kunna ses. Av den anledningen kommer min sanning i flera delar. 

Efter några år i ett destruktivt förhållande lyckades jag bryta mig loss som ni nog vet. En kort tid efter mötte jag en man på internet. Jag trodde helt ärligt att nu äntligen har den stora kärleken kommit in i mitt liv. Någon som skulle ta hand om mig, se mig och låta mig vara mig. Som i alla nya förhållanden var den första tiden rosenröd. Ganska snart var jag dock den som skötte all marktjänst. Under fyra år gick jag in i väggen två gånger, säger det er något? 

Att leva med mig, nej det är kanske inte det enklaste när man som jag har varit utsatt. Men att fortsätta utnyttja? Ett av de svåraste tillstånden att bli av med är den ekonomiska kontrollen. 

Att ha delad ekonomi funkar inte för alla. Det var något jag försökte förklara från början. Att då gå in och styra är dömt att misslyckas. 

Så här bakefter har jag insett att jag inte blev "omhändertagen". Jag fick en större familj som jag skulle ta hand om. 

Så var det söndag kväll igen. Och jag känner mig uppvilad konstigt nog. Sovmorgon tänkte jag men den blir ju liksom aldrig så lång som man tänker sig. Men samtidigt är det skönt att komma upp och känna att man inte behöver stressa.

Slutet av veckan har ju varit betydligt bättre än vad jag berättade om i förra inlägget. I fredags föll jag ihop, ja rent psykiskt alltså. Jag gör det ibland för jag saknar någon eller något så mycket ibland. Vem eller vad ja det vet jag men utav respekt för andra så behåller jag det för mig själv.

Det som var så fantastiskt i fredags var att när jag väl tryckte på knappen hade jag mina närmaste vänner omkring mig via sociala medier. Och som pricken över iet ringde en av mina absolut bästa vänner och bjöd in mig på middag och vin. Nja jag hade kanske vid närmare eftertanke bjudit in mig själv men jag fick det bekräftat.

Så igår tog jag tåget söderut och hade en mycket trevlig kväll i goda vänners lag. Jag fick ju fuska en liten smula i min kost men det har gått bra idag, har inte haft något sockersug.

Idag har jag träffat en annan vän, någon som förstår mer än vad hen själv tror....

 

Nu på tisdag ska jag göra en gastroskopi och en koloskopi. Så i morgon får jag bara dricka klara drycker, kaffe utan mjölk osv. Funderar på om jag kommer att komma ihåg detta i morgon bitti :) Spänd inför svaret? Både ja och nej. Det blir som det blir, det gör det i alla fall.

Sen bjuder veckan på lite smått och gott. För att citera en av de bästa; Det blir bra.

 

 

 

Saknad är ett av de värsta tillstånd du kan befinna dig i. Oavsett vad du saknar så tär det på dig, det försöker äta upp dig inifrån. Om det så handlar om en person eller ett beroende. Min fina vän Lotta fick mig i veckan som gått in på en annan bana av kost. En vecka i morgon har jag inte ätit socker och tillika minimalt med kolhydrater. Det trodde ni inte om mig va? Det går över förväntan! Har kanske satt sig ibland lite på humöret men jag tycker jag lyckats bra ändå. De första dygnen vaknade jag var natt med frossa. Ensam låg jag i sängen, hackade tänder och funderade på hur jag skulle kunna få filten över mig som låg i sängen intill.... men det är över och jag är glad över att jag lyckas så bra.

 

Veckan som gått har annars varit en vecka med mycket skit. På jobbet, i telefonen osv... Det stärker en va? Hoppas det, men man blir lika trött som alltid när någon trycker på knappen. Den där knappen som bara vissa vet vart den sitter så man ska lyckas få någon annan av banan. Men jag är stark så jag klarar mig. Det kommer istället slå tillbaka på de som misslyckats. Jag hänger inte ut någon MEN avvikelse systemet vi använder i vården kan slå tillbaka mot våra äldre om det används på fel sätt, bara så ni vet. Och för en gångs skull kommer jag inte ta åt mig utan bara stå och titta på. Jag har andra planer.

 

Jag har en vän som bitvis har det mycket svårt, en vän jag håller varmt om hjärtat. En vän som givit mig mycket som insikt över vem jag är och vad som egentligen betyder nåt för mig. Min vän har det jobbigt nu, men det börjar gå ut över mig. Så jag sätter upp skyddsmuren och hoppas min vän kommer tillbaka hel igen.

 

Någon skrev någonstans att gör man om samma sak flera gånger och förväntar sig ett bättre resultat, då kanske man skulle stanna upp och fundera på vad man håller på med. Klokt tycker jag. men hoppet är det sista som överger, inte sant?

 

Jag fick ett sms från en person som egentligen borde och som i alla år har kommit från en annan person. Om det kan man bara säga att det är inte bara jag som är medberoende.

 

Ovanpå det har ett par personer ljugit mig rätt upp i ansiktet, där jag faktiskt med all säkerhet vet att de ljugit.

 

Förstår ni veckan varit jobbig? Men jag kommer igen. Gör ni?