jag skrev nu men tom Anna får förlåta...Jag vill inte skriva bara för att "kräkas" även om att blogga kanske för mig är ett bra sätt för att må bra. För just nu mår jag allt annat än bra. Visst har jag genom åren haft några depressioner, det är sant men det här är bara för jäkligt. Vissa dagar bara gråter jag, andra dagar kan jag tro när jag vaknar att det är en bra dag ända tills jag sätter fötterna i golvet...Vissa saker måste göras och de relativt små saker tar all kraft jag har. Ändå ville läkaren att jag ska jobba, men hur ska det vara möjligt, ska jag visa alla mina gamla att tårarna bara rinner? och det utan att jag egentligen kan förklara varför. Har idag varit i kontakt med psykriatrin i Hässleholm som vill att jag söker akut i Kristianstad och det ska jag för jag orkar inte, det bara är så. På byns vårdcentral fick jag till svar när jag frågade om sjukskrivning att det är inte bra att sitta hemma ochgräva ner sig, nej det vet jag med men det visar också att allmänläkare på vårdcentralen inte vet så mycket om psyket. Jag dras med tankar om vad andra ska tycka, kan jag visa mig ute i byn?? jag är ju sjukskriven....bara den tanken kan få mig att gråta. Vissa dagar orkar jag inte läsa morgontidningen, kanske brist på koncentration, vissa dagar orkar jag inte sitta still...jag mår illa och har huvudvärk dagligen...

Så nu har jag klagat färdigt....

Jag vet att jag tillsammans med min familjoch mina närmaste vänner kommer att ta mig ur det här, frågan är bara när?

fram och tillbaka, och ibland bubblar det över.... Det regnar och hösten närmar sig men det vill jag inte tänka på. Fyller huvudet med det akuta problem familjen måste lösa, fast innerst inne vet jag att det löser sig för det gör det alltid, men man ska ha lite ångest innan man nått dit. Har satt igång en tvätt maskin men sitter här är försöker vara så tyst som möjligt så Anna kan sova, men nu är hon visst vaken....hehe nåja morgonstund har guld i mun....:)

Måndag igen, helgen har varit lugn, lite vågor ja men ganska så bra så jag kunde balansera... Fredagen var vi på malmöfestivalen och åt kräftor...tillsammans med tusentals andra. Ganska osvenskt men ändock svenskt...undrar vad turisterma tyckte?? hehe Lördagen innebar mest vila då Mats jobbade men jag måste ju vila allt jag kan så efter att ha laddat med kakor, choklad och chips så var det jag och tvn. På söndagen var vi på södra Sveriges största bilträff, Vallåkra. Kändes relativt osvenskt även detta men många volvos gjorde även detta arrangemang svenskt. Har idag lämnat Lund...är hemma hos barnen. Ledig några dagar vilket jag bara ska njuta av och längtar till torsdag då förhoppningsvis familjen samlas....

Tråkig överskrift men ja det struntar jag i....min blogg är nu det ställe som alltid kommer att uppdateras för att de som vill veta ska veta hur jag mår...Har hunnit med en massa idag, lämnat prover, handlat, lagt i tvätt, laddat pannan, träffat min Anna i Eslöv, som förresten hade en mening som fastnade i mig, mamma sluta tänk på alla, ta hand om alla, tänk på dig själv någon gång....nu gråter jag för det....Har landat i Lund och här tar Mats hand om mig....

Har nu jobbat mina tre dagar.....ett litet mål som jag kämpat mig till, har dessutom pratat med två av barnen om hur jag mår, så jag slipper må dåligt utan att visa, och jag tror de förstod, fast ja förstod så mycket man nu kan....Jag är nu ledig en vecka får vi hoppas, men chef hade ju som vanligt slarvat bort min semesteransökan men den glada ersättaren gjorde vad hon kunde, och jag tror nog hon löser det hela. Så nu ska jag iallfall försöka vila hjärnan...men när man försöker slappna av så kommer det krypande i hela kroppen, ett tillstånd mycket märkligt eftersom jag alltid har kunnat slappna av....men just nu måste alla sysslor göras. Så efter jobbet hann jag knappt in förrän jag dök ner i diskbaljan och sprang runt med dammsugaren. Men till min lycka så gjorde Elin maten!

Egentligen borde jag kanske inte sätta frågetecken, för jag vet! Det som håller på att hända är i allas ögon inte rumsrent...Men se jag kämpar med näbbar och klor att inte springa in för hårt....Och alla ni som vet vad jag pratar om vet också hur himmelens lätt det är att släppa taget och rusa in hårt som fan.... Idag var det nära....jag har bestämt mig för att försöka jobba så det gör jag, men på eftermiddagen när jag kom hem så tänkte jag att jag minsann inte skulle ha maten klar när sonen kom hem från jobbet, för varför egentligen?? Och jag visste ju vad han skulle säga vilket han också gjorde, kanske skojade han men i mitt läge var det det värsta han kunde säga....-Va, är inte maten klar?? Har du inte gjort någon mat? Va, fan....

Jag la mig i sängen och grät....fick vila en stund men under den korta stunden hann jag fundera på om jag någonsin skulle stiga upp igen.... Hur ska man förklara för folk varför man är ledsen, när man inte vet själv??

Jag har det bra, älskar min man och mina barn, ja hela familjen och alla mina vänner. Har ett bra jobb och ja kort sagt jag har det bättre än på länge men min doktor sa, så mycket som har hänt dig det sista året så är det inte konstigt och du nu får en smäll...

Jag hänger i ett halmstrå efter mitt läkarbesök idag....själv känns det som jag är på våg in i den berömda väggen, men läkaren lyssnade och kanske kanske är det så att sköldkörtelen lever jäkeln med mig, det kan ha samma symtom nämligen. I vilketfall som helst har jag bestämt mig för att börja skriva igen....för vilken gång i ordningen ja det vet kanske ingen men iallafall...jag vet ju själv att det är en av de bästa sakerna att göra. Vi får väl se vad det blir ska skriva rätt upp och ner tror jag. Jag försökte tänka efter när jag var hos doktorn hurmycket som hänt det sista året, men jösses man blir trött av bara det.

För några minuter sen hade jag ett uppslag i huvudet om ett blogg inlägg men mina barn säger att jag har teflon-minne och jösses vad rätt de har :) men börjar man skriva brukar det ju alltid bli något även om det bara blir blaj...hehe Idag händer kanske inte så mycket men Elin kommer hem! Jag ska åka in till stan och möta henne sen får vi se vad hon tycker om familjens överraskning....Sen åker jag till Lund. För det är svårt att vara utan min älskling :) Tur för mig att Anna har det på samma sätt så är det iallafall någon som fattar mitt pendlande...:)

är nog en av de viktigaste sakerna för mig. I morse fick jag en konstig tanke i huvudet, men dagen har gett mig annat att tänka på så det försvann...Där är alltid saker som ska fixas, bekymmer som ska lösas....jag blir så trött ibland så jag bara fräser ifrån vilket inte alltid är meningen....Om jag i livet gjort andra val hur hade det sett ut? Varför blev det som det blev? jag menar bara att vissa saker borde ha varit enklare än vad de är...Men som jag sa till Anna för en stund så brukar allt lösa sig fast man vet bara inte hur....

Jösses vad trött jag är, nu börjar en lång resa för att samla upp alla krafter igen men det ska gå det med, det måste ju det. Känns väldigt tomt i skallen men det är kanske inte så konstigt efter att ha haft alldeles för mycket att tänka på så är det nu behövligt mycket mindre, iallafall ett tag. Det brukar ju inte vara alldeles för länge :) Min älskling har börjat jobba igen efter semestern vilket också betyder att vårt särboliv börjar igen, det känns väldigt tomt men samtidigt hinner jag längta...Allt har sina fördelar, eller hur?

Ja, ett inlägg idag också, men det är kul när man har en ny dator... I kväll var vi hemma sent för Elin har haft premiär på årets upplaga av Höörs sommaropera. Efter föreställningen var det som vanligt buffé, och som vanligt gjorde köket succé...Ett glatt gäng som håller ihop det krävs för att allt ska bli så bra som bara vi lyckas med. Blomsterutdelningen gick inget vidare men i morgon är vi på topp även där :) eller hur?

med en massa knepiga känslor och tankar...På ett sätt var det länge sen någon hjälpte mig som du även om jag alltid har människor omkring mig som hjälper mig på olika sätt, så kan jag inte minnas om någon någonsin gjort för mig det du gör... Ja, nu ska ingen tycka att jag är otacksam för det är jag inte, jag har många att tacka för allt. Men Mats, du gör något som ingen någonsin gjort tidigare och jag vet inte hur jag ska visa min uppskattning....Och vad ska jag säga? När jag tänker på allt du faktiskt är beredd att göra för min skull så blir jag så varm i hjärtat...Jag känner mig otillräcklig och inte värdig allt detta....