Jag är som ni vet en tänkare. Men jag tränar på att inte tänka. Att vända varje tanke ut och in är ganska jobbigt. Att behöva fundera på hur det hade kunnat vara istället för att göra det man vill, funerda på olika lösningar ja osv.

Men allt hänger ihop. De senaste veckorna har jag tänkt tillbaka på livet. Varför blev det som det blev? En hel del hänger ihop väldigt långt bak.

 

När jag som sexåring började lekis på den tiden vägde jag 35 kg. En liten knubbis. De påföljande åren i lågstadiet blev jag av en del kallad grisen, jag var ju så tjock. Jag skulle än idag kunna peka ut de av mina kamrater som kallade mig grisen, om jag nu hade velat men det gör ju varken från eller till.

 

Som vuxen följde några bra år. Barnen föddes i rask takt. Men sen....plötsligt drbbades jag av någon sorts tristess och jag skilde mig. Jag mötte en ny man, ganska snart kom jag också i kontakt med psykvården fast det kanske borde vara mannen som blev det istället. En duktig psykolog på kriscentrum sa det hänger ihop....

 

Mannen misshandlade mig fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, sexuellt och materiellt. Det är nu som jag enligt SD-politikern borde gått, det är ju bara att gå. Förstår inte riktigt hur jag skulle gjort när jag stod där i hallen med hans händer runt min hals.

Med hjälp av kvinnofridsteamet, goda vänner och en stark vilja så kom jag ur och blev frisk. Ja både före och efter har jag känt mig utsatt på något vis. kanske främst ekonomiskt.

 

För idag stannar jag där i min sanna berättelse. Vad vill jag ha sagt? Man leker inte med mig, man utnyttjar inte mig eller någon annan heller för den delen. Man ska inte ta vilken skit som helst.

 

Uppskatta det ni har för man vet inte hur länge....Idag är jag stark, idag mår jag bra. Men respektera mig för den jag är och försök inte lura mig för då har ni mig inte så länge till.

 

Det är en sak som är sann......