Så var det söndag kväll igen. Och jag känner mig uppvilad konstigt nog. Sovmorgon tänkte jag men den blir ju liksom aldrig så lång som man tänker sig. Men samtidigt är det skönt att komma upp och känna att man inte behöver stressa.

Slutet av veckan har ju varit betydligt bättre än vad jag berättade om i förra inlägget. I fredags föll jag ihop, ja rent psykiskt alltså. Jag gör det ibland för jag saknar någon eller något så mycket ibland. Vem eller vad ja det vet jag men utav respekt för andra så behåller jag det för mig själv.

Det som var så fantastiskt i fredags var att när jag väl tryckte på knappen hade jag mina närmaste vänner omkring mig via sociala medier. Och som pricken över iet ringde en av mina absolut bästa vänner och bjöd in mig på middag och vin. Nja jag hade kanske vid närmare eftertanke bjudit in mig själv men jag fick det bekräftat.

Så igår tog jag tåget söderut och hade en mycket trevlig kväll i goda vänners lag. Jag fick ju fuska en liten smula i min kost men det har gått bra idag, har inte haft något sockersug.

Idag har jag träffat en annan vän, någon som förstår mer än vad hen själv tror....

 

Nu på tisdag ska jag göra en gastroskopi och en koloskopi. Så i morgon får jag bara dricka klara drycker, kaffe utan mjölk osv. Funderar på om jag kommer att komma ihåg detta i morgon bitti :) Spänd inför svaret? Både ja och nej. Det blir som det blir, det gör det i alla fall.

Sen bjuder veckan på lite smått och gott. För att citera en av de bästa; Det blir bra.

 

 

 

Saknad är ett av de värsta tillstånd du kan befinna dig i. Oavsett vad du saknar så tär det på dig, det försöker äta upp dig inifrån. Om det så handlar om en person eller ett beroende. Min fina vän Lotta fick mig i veckan som gått in på en annan bana av kost. En vecka i morgon har jag inte ätit socker och tillika minimalt med kolhydrater. Det trodde ni inte om mig va? Det går över förväntan! Har kanske satt sig ibland lite på humöret men jag tycker jag lyckats bra ändå. De första dygnen vaknade jag var natt med frossa. Ensam låg jag i sängen, hackade tänder och funderade på hur jag skulle kunna få filten över mig som låg i sängen intill.... men det är över och jag är glad över att jag lyckas så bra.

 

Veckan som gått har annars varit en vecka med mycket skit. På jobbet, i telefonen osv... Det stärker en va? Hoppas det, men man blir lika trött som alltid när någon trycker på knappen. Den där knappen som bara vissa vet vart den sitter så man ska lyckas få någon annan av banan. Men jag är stark så jag klarar mig. Det kommer istället slå tillbaka på de som misslyckats. Jag hänger inte ut någon MEN avvikelse systemet vi använder i vården kan slå tillbaka mot våra äldre om det används på fel sätt, bara så ni vet. Och för en gångs skull kommer jag inte ta åt mig utan bara stå och titta på. Jag har andra planer.

 

Jag har en vän som bitvis har det mycket svårt, en vän jag håller varmt om hjärtat. En vän som givit mig mycket som insikt över vem jag är och vad som egentligen betyder nåt för mig. Min vän har det jobbigt nu, men det börjar gå ut över mig. Så jag sätter upp skyddsmuren och hoppas min vän kommer tillbaka hel igen.

 

Någon skrev någonstans att gör man om samma sak flera gånger och förväntar sig ett bättre resultat, då kanske man skulle stanna upp och fundera på vad man håller på med. Klokt tycker jag. men hoppet är det sista som överger, inte sant?

 

Jag fick ett sms från en person som egentligen borde och som i alla år har kommit från en annan person. Om det kan man bara säga att det är inte bara jag som är medberoende.

 

Ovanpå det har ett par personer ljugit mig rätt upp i ansiktet, där jag faktiskt med all säkerhet vet att de ljugit.

 

Förstår ni veckan varit jobbig? Men jag kommer igen. Gör ni?