Är man som jag, en kvinna med alltför stort hjärta blir man lätt som en sockerbit för flugorna! I all min tid har jag hjälpt alla så gott jag kunnat. En del letar upp mig som flugorna letar upp sockerbiten, kramar ut allt de kan. Sen när de gjort det har sockerbiten smält.... Och kvar finns bara mitt hjärta som undrar om jag inte är värd mer än en fluga? Man kan inte bara ta och ta utan att ge något tillbaka. Och skulle jag drista mig till att fråga då är jag bara krävande. Hur kan man bara behandla en annan människa så???!!!!