De vill man ska sätta en rubrik, men jösses man skulle ibland kunna ha miljoner rubriker! Mycket funderingar har vi väl alla ofta, men den senaste veckan har nog på alla sätt tagit priset. Som ni alla säkert vet så blev jag mamma tidigt. Fyra härliga ungar har jag försökt fostra och vägleda efter bästa förmåga hoppas jag. Men ibland räcker jag inte till och det är ingen härlig känsla. Man vill så mycket, som förälder vill man ju att barnen ska ha allt det där man själv inte hade möjlighet till och kanske lite till, eller hur? Nej, jag kan inte tycka om mig själv när jag inte kan göra allt på rätt sätt. Jo, jag vet jag är en kämpe, men även kämparna blir trött emellanåt, det är svårt att förstå livet ibland, kanske ska man inte heller fatta men ja...gnäll är det idag jag vet! Besvikelse för att livet kanske inte blev som man trodde, men va  sjutton trodde man då? Varför blir man aldrig den där kloka gumman som aldrig gör fel? Jag möter dagligen de som har det värre än mig själv, som tex idag på byns affär när en dam står bakom mig i kassan. Jag vet ju att hon inte alls mår bra då hon faktiskt har en nästan obotlig sjukdom, men hon frågar mig hur jag mår och jag klagar över min tandvärk????!!! Någonstans vet jag att när man står själv mitt upp i något jobbigt så hjälper det inte en själv om andra har det värre. Jag vet också att det blir bättre men jösses vad svårt det är att tro det ibland!