Igår var en sån dag! På stora torget i Kristianstad kom två oerhört trevliga människor fram till mig och sa: nu är det så här att du ska ta på dig denna tröja och följa med oss. Med ögonbindel på blev jag sen överlämnad till två kära kamrater från jobbet som ordnat så att jag minsann inte skulle jobba denna dag. Med en burk i min hand var det så att jag skulle få ihop till brödfödan. Tur lönen kommer av sig själv kan man säga... Så småningom gick färden söderut med de lila tågen. Som tur var slapp jag gå av innan Malmö med min slöja och trollstav. På centralen slöt mina fina flickor upp, döttrar, svärdotter, bästa vän och syster upp. Jag är så glad ni alla var med! Fortsättning följer...

God morgon mina läsare!
En kopp kaffe och några stilla tankar så här på morgonkvisten. En vacker höstdag väntar därute, här inne i mitt huvud väntar en jobbekväll. Lite huvudvärk, en gryende förkylning och tankar kring min yrsel. Skulle kanske behövt sova en timme till, kanske kan jag göra det på tåget. Var dag som jag jobbar tillbringar jag ca tre timmar på den skånska rälsen, varför inte utnyttja tiden och sova då? Inte alltid det går, andra tänker ju inte som jag. Försöker sitta i tyst kupé men inte ens där respekteras tystnaden alltid.

Fredag morgon. Kvällsarbete väntar, men som kvinna i huset är man ändå uppe först. Kaffe och tidning eller snarare kaffe och mobilen. Hemmavarande medlemmar har gått, då smyger jag in i sängen en liten stund igen. Mycket går på högvarv just nu. Om två veckor blir jag fru igen. Fick frågan för ett tag sen, varför gör man det igen? Varför inte? Svarade jag. Känns det rätt är det ju inte fel. Av kärlek givet. Kanske görs det för vår skull och för min skull för att visa mig själv att jag är värd vår lycka, att det jag tidigare gått igenom inte var mitt fel och inte det som var meningen för mig.