Ja det är säkert någon som inte kommer att gilla detta inlägget men jag måste alltså skriva av mig så....och detta är den bistra sanningen...I torsdags blev jag attackerad ( ja det är ett starkt ord men så var det och så känns det...) i mitt eget hem av min fd sambo...Med en nyckelknippa i full kraft i mitt bakhuvud, strax ovanför nacken i öronhöjd...Min skyddsängel fick mig att sekunden innan vända bort huvudet...hade jag inte gjort det hade den hamnat i tinningen...Hela helgen har nu gått och idag har jag ingen smärta men...det psykiska....är inte av denna värld...Jag vet att han inte befinner sig för tillfället på samma ort men det hjälper inte...måste tvinga mig själv för att gå ut...I morse ville jag inte ens stiga upp ur sängen. Denna man har jag levt med, denna man har jag älskat, denna man har jag gjort allt för...Nu sitter jag här i mitt julpyntade hem och är bara rädd och ledsen...Nu hade jag verkligen behövt någon som tar hand om mig...JJag blir så arg när jag tänker på vad han gjort och vilka konsekvenser det får för mig och mina barn! Ja, elin var hemma och jag tror inte hon vill prata med mig om vad hon känner...hon är väl som sin mamma och inte vill lägga sina bekymmer på någon annan...Min älskade syster frågade igår om det hänt förut? Nej...svarade jag inget sådant...men det var inte riktigt sanning...Kan ni förstå vilka känslor det föder när man tänker på att jag inte insett det alla andra sett så långt för mig? Vet ni jag kan hata mig själv för det...

fick för en stund sen reda på att han skrivit ut sig själv från sjukhuset....så snart är han i byn igen....