Måndag igen, ledig sådan med en del uppdrag. Många funderingar kring mycket, en tänkardag alltså. Ibland när jag möter andra människor kan jag så väl känna igen mig själv i dem som jag kanske var förr i tiden, ja jag är såpass gammal så jag kan säga förr i tiden :) Frågan är, hur ska man övertyga dem och leda dem i rätt väg? Ibland måste man vänta och stå och se på men jösses vad det kan vara frustrerande!

Dagens rubrik då? ja vad ska jag säga? Man känner många, man vet vilka många är, man har många vänner, men kanske inte så många som man kan räkna till sina bästa vänner. Ni vet såna som vet vad man tänker, hur man mår och vad man behöver. Under årens lopp, jaja återigen konstaterar vi att jag har några år i kappsäcken, har kanske vänner kommit och gått. Vissa har jag hittat tillbaka till genom facebook faktiskt som jag igen kan kalla mina vänner, särskilt ni från mina barndomsår på Gruvlyckan! Under åren får man också nya som står en varmt om hjärtat och vissa har jag kommit att se som hjälpande vänner som med kloka ord styr mig i rätt riktning, kanske utan att de vet om det :)

Men sen har vi då de där fåtala bästa vännerna. De jag skulle göra allt för om det behövdes. En av dem var en gång min chef, och även om vi kanske inte pratar på en vecka eller två så vet jag att hon skulle knyta en knut på sig själv om hon behövde om jag sökte hennes hjälp. Vad är nu problemet? Jo jag känner liksom att en annan av dem är på väg bort, det gör mig ledsen och förtvivlad men får väl konstatera att så ska det kanske vara. Så för att lätta mitt eget hjärta kommer jag nu säga exakt vad jag tycker! Det var en idag som sa till mig: Har du inte kommit i det skedet än där du kan vara egoistisk? Svarade: nej, jag har svårt att se mig själv som egoistisk men jädrar anåda! Nu ska jag vara det!