När jag i morse satte mig på tåget för att ta mig in till Hässleholm ringde min mobiltelefon. Min syster var i andra änden som frågade vad jag gjorde? Ja jag sitter på tåget mot Hässleholm och ganska snart förstod jag att även hon var i stan, dock väldigt kort. Vi pratade nästan hela vägen och när jag klev av skyndade jag mig bort till perrongen där hon väntade. Å, min syster! Jag hade sökt henne förra veckan utan resultat, nåja det är kanske inte så konstigt eftersom hon nästan alltid är på resande fot men ni vet när man blir så här gammal så börjar man bli bekymrad med det samma....Dessutom hade varken hon eller käre svåger wordfeudat på flera dagar, så ja jag undrade. Men nu stod hon där och lycklig blev jag! Den dagen jag ringde henne var för övrigt på internationella kvinnodagen, den dagen då jag hörde ett fantastiskt föredrag av en kvinna som blivit svårt misshandlad i en relation lik min egen för några år sen...Den kvinnan fick då frågan om hon bett nära o kära om ursäkt, helt enkelt därför att det faktiskt inte är enbart offret som lider utan också de runtomkring. Detta fick mig att tänka, nej jag hade inte gjort det heller så nu ville jag säga förlåt till min syster, kanske tyckte hon först att det var en aning underligt men jag tror hon förstod sen. Det och lite till hann vi med på dryga fyra minuter innan hennes tåg gick vidare. På vägen hem några timmar senare mötte jag en bekant som ville ha mitt råd och ja hon har det inte heller så enkelt, men jag tror hon lydde mitt råd...Hon frågade mig hur jag mådde men konstaterade lika fort att nej det pratar vi inte om, för många av oss biter bara ihop och går på i ullstrumporna för det är det som krävs av oss....