Minns ni Arja Saijonmaas slagdänga? Nej, jag har inte fått solsting, fastän livet inte är särskilt snällt mot mig just nu så en liten hyllning till livet vill jag ändå bjuda på.

 

Jag satt på balkongen och tänkte på hur olika situationer i livet har påverkat en mer än andra. Nu har mina barn en del i dessa tillfällen så utav respekt för dem så ska jag inte gå närmare in på det. Men ni vet man är glad och man blir ledsen. Man är orolig och lycklig, och allt detta på en gång. Livet som föräldrar :)

 

Jag ringde min son för en stund sen. Bara för att höra hur det var, ja jag väntar ju. Om någon vecka kommer mitt första barnbarn. Jag kan inte med ord beskriva min längtan efter detta barn som utan att veta om det ger familjen ny kraft och hopp inför framtiden.

 

Men inte bara det, om några år kommer min son sitta med alla dessa känslor jag ovan beskrev och ÄNTLIGEN förstå varför jag varit som jag har.

En annan aspekt går idag att läsa på Aftonbladet. Den handlar om att man ska sluta behandla barn som kungar. Barn som blir borstskämda, som får allt de vill kanske bara pga förälderns dåliga samvete får det automatiskt inte bättre i livet än de barn som får lära sig att hjälpa till. I mitt barndomshem fick vi hjälpa till och mina barn har haft sysslor. Kanske har det lärt dem lite, eller det vet jag att det har. Nu försöker jag lära ett bonusbarn detsamma, tyvärr är han nog lite för gammal för att verkligen förstå, men men.

 

Men som sagt farmor längtar! Under tiden som vi väntar bjuder jag på en bild av ett annat litet knytte i familjen. Till detta underbara barn är min syster mormor.