Ibland tappar man fotfästet för en stund, kanske handlar det bara om minuter. Man drömmer sig bort. Mot det som komma skall eller mot det som har varit. Man kanske tappar tron på sig själv en dag eller två. Den starkaste kanske känner sig lite svagare. Man förstår inte vad som hände. I alla fall inte första gången. Men andra och tredje och fjärde gången då vet man att det är över om några dagar. Det gäller bara att hänga med, att rida med, att låta alla måsten ligga åt sidan. Det finns andra som kan göra dem, och har man inte andra att tillgå så får man helt enkelt göra det när man orkar. Jag får alltid dåligt samvete för mina arbetskamrater, ja nu händer inte detta så ofta men en eller två gånger per år kanske. Jag försöker tänka bort det dåliga samvetet, jag liksom alla andra får vara sjuka från jobbet. Kanske hör det ihop med det där att ha en sjukdom som inte syns. Och som alla inte förstår men googla på utbrändhet, depression så får ni se. Nej jag är inte utbränd, men har man en gång varit det så får man små såna där vad heter det?, ja jag minns inte ordet men se det som tillbakagångar så vet ni vad jag menar. Jag erkänner det men jag brukar inte skylta med det i alla fall inte i inledningsskedet för då kan man banne mig inte ens prata om det utan att gråta. Jag önskar att jag någon gång kan säga stopp lite innan tillbakagången är ett faktum, Jaja, jag lär väl mig det också!