Ännu en ledig helg närmar sig slutet och det gäller kanske att hålla fast vi de roliga minnena. I fredags var det pub efter jubb, ett arrangemang som görs av socialdemokrater, fackliga organisationer. Jag och maken brukar försöka vara med vid dessa tillfällen för att träffa kamrater och ha roligt för en billig peng. Denna fredag likaså. När det närmade sig slutet var det bestämt att vi skulle vandra vidare tillsammans med våra närmaste vänner. På med jackan och vips började det trilla kulor...Jag hade på något vis fastnat i halsbandet som gick i sönder. Alla runt omkring hörde ju detta och började genast plocka kulor som rullade över golvet. Även kommunalrådet som slängde på sig glasögonen för att se vart de rullade :) Igår lördag var det tänkt att jag och maken skulle ut och äta för att fira den 3 åriga förlovningsdagen som var i veckan som nu snart gått. Planen höll inte så tillvida att vi inte hamnade där jag tänkt, men väl på Fridays. Den godaste burgaren jag ätit på länge men som maken mycket riktigt påpekade så var det såsen som gjorde det!

 

Jag är tacksam över att ha dessa minnen i bagaget då vi nu går in i höstlovsveckan. Ibland hamnar jag väldigt nära väggen, kanske inte för att mycket ofta går i rysligt fart utan kanske för att mycket kommer och ag lyckas kanske inte bli av med det så fort som jag borde. Jag skrev till en mycket god vän hur landet egentligen ligger, fick till svar: Är det konstigt? Nej, det är ju inte det så jag drar lite i handbromsen kanske.

 

För snart 14 år sen kom en liten mörk varelse in i mitt och barnens värld. Vi blev med hund. Hon har gett oss så mycket glädje och värme. Men snart skiljs våra vägar då det är dags för henne att vila. Den senaste tiden har åldern tagit hårt på henne och vi kan inte längre lita på henne. Nej, en sån hund kan man ju inte ha det förstår väl jag med men när jag får till mig från utomstående hur ska det då gå för makens hund?? då vill jag bara skrika.

 

Jag är en människa som ger allt jag kan till alla runt omkring mig. De närmaste vet att jag alltid ställer upp med ett öra, en kram och ett tröstande ord. Men även där får jag kanske dra i bromsen. Man kan inte bara ta och ta utan att ge tillbaka. Den senaste veckornas händelser har hjälpt mig se vilka som finns där för mig, ledsamt men nyttigt att se.

 

 

Kanske är det dags för ett skriva av sig inlägg. Denna vecka som snart har gått har innehållit en massa kul men också en massa mindre roliga saker. Och som vablig människa är det alldeles för enkelt att låta de mindre roliga sakerna ta överhanden. Så nu vill jag bara sätta ner rumpan och gråta en skvätt. Sen blir det bättre. Inte ens jag kan vara så stark så jag inte visar mina ledsna känslor emellanåt. man får precis vad man orkar med har jag en god vän som säger. Ja, kanske är det så? Men någonstans tycker jag att det är nog nu. Jag har ont i mitt vänster ben, den sidan där jag slog i knät för en vecka sen när jag ramlade, samma ben där åderbråcken krånglar. Blä för det! Sen är det en massa annat också men vi blåser bort det för nu och tänker på min son som idag blir 26 år ung. Vi tänker på hans dotter lilla söta Melanie som skänker oss alla sån glädje. Farmor ska kanske gå och sticka några varv på mössan istället för att sitta här och gnälla? Tror det!

K

Altargången kändes lång. Men plötsligt stod han vid min sida och tog min hand. Denne man som jag ska leva resten av mitt liv med. Tänk att vi nådde fram till altaret och att vi har sån kärlek för varandra trots allt vi får gå igenom nästan dagligen.

Brudföljet tog sin plats och prästen började. Man är nog lite i sin egen värld när man står där framme. Jag vet att mn älskade Elin sjöng Utan dina andetag, min syster läste en fin dikt ur bibeln och Elin sjöng What are words.

Jag minns våra ja till varandra som gick som de skulle och jag minns marskalkens viskning när vi skulle knäböja, vält den inte nu, Mats :) Ja minnen för livet. Vi väne oss om och gick ut till tonerna av öppna landskap. Ut till ett rum där min syster passade mitt älskade barnbarn. Klockorna ljöd och vi gick ut till familj och vänner på kyrkbacken. Så mycket värme och kärlek väntade oss där, jag blir alldeles matt av bara tanken. <3 En fin kväll och mer kärlek väntade på Byagården i Lilla Harrie. Alla fina tal och alla hyllningar, allt bus och vacker sång. Allt detta gjorde ni för oss. Vi glömmer det aldrig jag och min man!