Förra året vid den här tiden planerades det för ett bröllop. Jag skulle gifta mig, för andra gången. Någonstans inom mig ville jag nog tro att det skulle vara för livet. Ingen gifter sig väl under premissen att man kan skilja sig? 

Många av mina närmaste vänner frågar, men varför gifte du dig? Tragiskt, mycket tragiskt måste jag svara - jag vet inte. Jag är inte född för att vara ensam, idag får jag jobba hårt med det. Som tidigare utsatt kvinna letar jag trygghet, bekräftelse och kärlek. 

Gör detta mig mindre värd? Nej, ganska normalt skulle jag säga. 

För ett år sen gick allt i 110 som vanligt. Jag hade en av mina närmaste vänner som jag då liksom nu delade allt med trodde jag. Men nu efter allt som hänt frågade hon om jag mindes på bröllopsdagen när hon frågade om jag var lycklig. Jag hade inte svarat utan bara tittat i taket och gått.... Många vet, andra inte hur saker var. Sen är jag den första att erkänna att jag inte är lätt att leva med. På Facebook har jag sprungit på en stark kvinna som igår beskrev relationer. Likt en skål där man lägger i bagaget, för att man ska förstå och gemensamt arbeta med detta. Så klokt! Men för att man ska kunna det så krävs det att man har hittat mannen som delar med sig av bagaget. Om de män jag levt med vet jag inte allt, knappt hälften. Varför? Har antagligen inte kunnat prata med dem...