Orden kommer från min vän när hon ska försöka förklara en speciell sak för sina barn. Orden kan inte beskriva min vecka på ett bättre sätt.

 

Arg, ledsen, fundersam och emellanåt förtvivlad. Ja jag kommer nog att höra ett och annat efter detta blogginlägget, men bloggen är min och jag har alltid använt den som en möjlighet att ventilera mitt mående. Min vän sa: skriv ett bra blogginlägg, jag svarade ja kanske det kommer.

 

Det var aldrig någon som sa att livet skulle vara enkelt. När jag ser tillbaka på mitt liv hittills så ser jag en ensam, förvirrad och trasig själ som letar efter något. Vad är detta något? Ja, jag vet inte riktigt....Kan det vara trygghet? Förståelse? Samhörighet? Uppmärksamhet?

 

Mellan alla dessa perioder av förvirring och letandet upplevs jag som en stark kvinna. Min älskade dotter sa till mig för en vecka sen, nu mamma blir vi de där starka kvinnorna som bara vi kan. Ja jag jobbar dit. Denna gången är vägen om än längre än någonsin men jag ska fram. Mycket smärtar och gör ont men ingen ska tro att det bara finns en version. Skillnaden är att jag inte väljer att hänga ut allt som händer. Jag väljer att inte berätta om man inte frågar, kanske får det mig att bli förloraren men nej till slut kommer alla förstå, tro mig.

 

Flera gånger i livet får vi gå vidare av olika anledningar. Ny väg röjs och vi hittar förmodligen det vi letar efter. Just nu vill jag bara ha lugn och ro, tid att läka och bli den starka kvinna som förväntas av mig.

 

Rättigheter och skyldigheter har vi alla.