Känner ni igen känslan när man känner att något är på gång, men man kan inte sätta tummen på det? Hu, otäckt! Ja det stormar över skåne, solen skiner så ja aprilväder lite för tidigt. April väder kanske kan symbolisera livet i stort? Jag frågade en väninna idag varför är man aldrig nöjd?? Jag tror att det kanske beror på att man trott att det ska bli på ett sätt och så blir det på ett annat. Man ska kanske inte tro så mycket?

De senaste dagarna har jag känt mig mindre värd, Jag känner att jag når inte fram, jag känner mig otillräcklig för mina vänner som behöver mitt stöd. Mycket bubblar som ni märker och det ska bli skönt att gå till jobbet om ett par timmar!

Jag vägrar bli bitter men fy vad trött jag är på vissa saker! tack för att jag fick kräkas lite!

Frågetecken bara för att dagen inte är slut... Funderade nyss på vad jag skulle dryfta idag. Ni känner till den där känslan att man skulle gjort annorlunda någon gång i livet? Nja, ingen rolig känsla kanske men jag tror att vi alla drabbas av den någon gång. Nu menar jag inte att jag ångrar nåt jag gjort, för nej DET gör jag INTE! Men vissa saker att varit väldigt mycket enklare och lättare att lösa om man gjort annorlunda...Fundera på den ni....Det är nu jag tänker på mamma och längtar efter henne mer, jo jag tror alltid hon hade kunnat lösa alla mina problem, fast nej...så klart hade hon inte det fast hon så klart var världens bästa mamma! I mitt hjärta känner jag ändå att jag finner lösning! Tror ni den ramlar över mig?? hehe För uppdatering av min värk, nej vi tar o skiter i det! Jag hörde av en kollega idag att en av läkarna på vc hade hånfullt undrat om hon trodde att hon skulle bli sjukskriven??!! Tack för den påminnelsen, jag har sen två år tillbaka bestämt mig för att jag vill inte ha tid hos den läkaren, eftersom han inte tyckte jag skulle vara hemma när jag gick in i väggen, experterna tyckte en vecka senare att jag absolut inte fick jobba...Touché! Nej, vissa skulle kanske fundera på pension!

Jobbet som undersköterska är bland det bästa jag gjort! Och då menar jag inte slitet och värken och stressen ej heller politiker som inte förstår vad mänsklig vård är! Nej jag menar all den tacksamhet vi får från de vi tar hand om! Den anhörige som idag kramade om mig och sa TACK! för allt du gjort för mor! Nåja det är bara mitt jobb, men oj vad vi lever länge när vi får höra såna ord. Förändringar kan slå snabbt i min bransch, inget man vänjer sig vid men man lär sig att leva med det...

ja jag har ont! Jösses jag hoppas det är en muskelinflammation....jag får väl se om jag får en stund över att ringa efter läkartid! Men nu soffläge så jag kan jobba i morgon...

När jag i morse satte mig på tåget för att ta mig in till Hässleholm ringde min mobiltelefon. Min syster var i andra änden som frågade vad jag gjorde? Ja jag sitter på tåget mot Hässleholm och ganska snart förstod jag att även hon var i stan, dock väldigt kort. Vi pratade nästan hela vägen och när jag klev av skyndade jag mig bort till perrongen där hon väntade. Å, min syster! Jag hade sökt henne förra veckan utan resultat, nåja det är kanske inte så konstigt eftersom hon nästan alltid är på resande fot men ni vet när man blir så här gammal så börjar man bli bekymrad med det samma....Dessutom hade varken hon eller käre svåger wordfeudat på flera dagar, så ja jag undrade. Men nu stod hon där och lycklig blev jag! Den dagen jag ringde henne var för övrigt på internationella kvinnodagen, den dagen då jag hörde ett fantastiskt föredrag av en kvinna som blivit svårt misshandlad i en relation lik min egen för några år sen...Den kvinnan fick då frågan om hon bett nära o kära om ursäkt, helt enkelt därför att det faktiskt inte är enbart offret som lider utan också de runtomkring. Detta fick mig att tänka, nej jag hade inte gjort det heller så nu ville jag säga förlåt till min syster, kanske tyckte hon först att det var en aning underligt men jag tror hon förstod sen. Det och lite till hann vi med på dryga fyra minuter innan hennes tåg gick vidare. På vägen hem några timmar senare mötte jag en bekant som ville ha mitt råd och ja hon har det inte heller så enkelt, men jag tror hon lydde mitt råd...Hon frågade mig hur jag mådde men konstaterade lika fort att nej det pratar vi inte om, för många av oss biter bara ihop och går på i ullstrumporna för det är det som krävs av oss....

Ja mina vänner, få ord har kommit från mig på denna min fina blogg. Och kanske kommer ni inte att tro anledningen men jag lovar er det är sant! Jag har sen en ganska lång tid tillbaka drabbats av en antidata period. jaha, vad kan jag nu mena med detta? Jo det har tagit emot att sitta framför skärmen helt enkelt. När jag haft mina depressionsperioder så har datorn varit ett bra hjälpmedel men nu har jag bara känt en sorts avsmak.. knepigt, JA! Men som vanligt har det bubblat på en massa hos denna svensk, så nu hoppas jag att iallafall bloggandet har vuxit fram igen! En bra sak jag gjort under den senaste tiden är att jag börjat jobba ideellt för kvinnojouren i Hässleholm! Ett givande arbete på många sätt. Som mor har man kanske alltid ett viss mått av att behöva känna sig behövd, och det känner jag verkligen i det jobbet! På mitt ordinarie arbete är det väl mer eller mindre som vanligt. Vi funderar mycket på nytt schema och på varför vi har som kanske enda hem i kommunen ensamarbete. Nu hörde jag att facket inte räknar det som ensamarbete fast vi jobbar endast en anställd på var avdelning under långa perioder, dessutom får vi inte lämna avdelningen. Vad gör man då när man kanske har en boende som har lift som hjälpmedel och de får man inte ta själv?? Ja, jag fattar inte det riktigt måste jag säga. 

Här hemma har vi gått igenom en ganska rörig period som tärt på många sätt och vis men jag hoppas att vi är igenom nu! Om fem månader åker Elin till Usa på ett utbytesår........ Jaja jag vet jag sa ja ett svagt ögonblick så nu är det bara att bita i det sura äpplet och hoppas året går rekordsnabbt!