Jag är ingen expert men jag vet vad jag vill
En något diffus rubrik jag vet. Men huvudet är fullt på oss bloggare på allt vad vi vill blogga om och så ska man försöka få in allt i samma rubrik.
Jag är så trött på människor som försöker sko sig på andras godhet. Hur kan man? Med ett falskt ansikte visar man sen hur synd det är om en, fast man sekunden innan gjort någon annan sårad eller ledsen.... Ser det på många håll och det gör mig lika förbannad var gång.
Precis som många andra har jag varit med om mycket i livet. Många gånger har jag blivit ledsen, som första gången man blev dumpad på riktigt, jösses jag minns det än fast det är 30 år sen. Sen dess har jag haft några partners, de flesta fina män på många vis. Sen har det funnits ett och annat rötägg men det har iallafall gett mig erfarenheter. Dessa ägg har på ett eller annat sätt uttnjyttjat mig. Varför? ja, förmodligen för min godhet kanske. Jag är snäll så jag är dum mot mig själv ibland. För någon vecka sen var det en SD-politiker som stack ut hakan, sen var det plötsligt semester. Jag skulle vilja fråga henne, Vart och hur skulle jag gått när jag stod där med mannens händer runt min hals? Enligt denna dam är det ju bara att gå....
Sen finns det den kategorin av partners som man skulle göra vad som helst för. Man vänder ut och in på sig själv. Man vet hur den andre mår men man kanske inte alltid kan göra nåt åt det, då mår man dåligt själv.
Sen finns de dem som inte uppskattar det man har, tar den andre för givet. Gör aldrig det, för man vet inte hur länge man har det kvar. Visa din uppskattning, ta 1 minut av din tid och fråga hur mår du? Ta en minut av din tid och tala om för den du älskar att du älskar henne/honom. Ring din gamla mamma, ta reda på hur hon mår. Visa dina barn att du finns dygnet runt. Glöm inte de där närmaste vännerna, de där du räknar till familjen.
Jag vet de finns de som tror jag har fölorat några den senaste tiden, nej jag har vunnit en klick vänner som skulle göra allt för mig och jag hoppas jag hinner med er alla, jag försöker iallafall.
22 juli 2014
Tisdag idag. Besökte en vän, arbetade lite ideellt, gick inom klädaffären idag igen...:) väl hemma åt jag lite och till efterrätt en Budapest bara för att jag vill och kan. Och för att jag har namnsdag :)
Men lite annat måste jag dela, vet ni om hur tråkigt det är att komma hem till en tom lägenhet?? Ja nu gnäller jag inte för jag har lärt mig att vara ensam. Det är fruktansvärt iallafall. Kan inte låta bli att tänka på alla som inte har någon alls!
Alla känner vi nog någon...
Pratade med en annan vän idag, hon är stark o fin men faller en faller fler men jag ska ta emot dig ❤️
Känslor och annat onyttigt.
Första semesterdagen bjöd på sol och värme. Några timmars arbete på min jour vikarierande för en av mina bästa vänner. Nja kanske inte fullt ut men iaf. Konstaterar att man kanske skulle bli kontorsråtta? Sen ringde en vän och tyckte vi skulle fika. O ja! Först som följe när hon skulle shoppa. Sen fantastisk god ananaspaj! Glömde ta bild av den dårå.... Sen hem, tänkte slinka in på fina klädaffären, det visade sig att de hade halva priset....på allt!! Skor och klänning, och givetvis nåt till farmors hjärta!
Morgonkaffet!
Farmors hjärta
Morgonkaffet!
Farmors hjärta
Känslor? Jo de fanns och jag blev lite klokare!
Tacksamhet för det man har
En dag med mycket känslor. En ung kille är försvunnen i Höör. En kompis till mina barn.
Jag älskar mina barn till månen och tillbaka. Jag tror jag gjort allt jag kan för dem.
Tillsammans med mina närmaste vänner är de min familj. Här kommer min tacksamhet:
Anna, vän och arbetskamrat utan dig vet jag inte hur det hade gått. Du lyssnar dag ut och dag in.
Lotta, dina kloka ord har fått min vändning komma fortare. Du vägleder utan att styra.
Ingrid, ja finna ord för att beskriva mina känslor är svårt. Men du har funnits där dag som natt. Räddat mig från du vet vad.
Sen finns det två som jag utav respekt inte vill namnge men ni två utan er vore livet jäkligt tråkigt! Den ene har fått mig att sluta be om ursäkt för min existens och den andre har fått mig inse att jag är för snäll mot andra och att jag måste tänka på mig själv lite.
Utöver alla dessa har jag en handfull till som jag gör vad som helst för dygnet runt.
Till er alla; Tack!! ❤️
Blandad kompott!
Semestern har anlänt! Och med den önskan att få göra allt det där man drömmer om. Men skillnaden iår är att nu gör jag vad jag vill när jag vill! Brytpunkten kom för några veckor sen och jag lovar er den upplevelsen är det bästa jag varit med om! Nästan bättre än sex....
Mycket bubblar som vanligt i huvudet men nu är det mesta roliga tankar och inga tankar som hindrar. Den sista veckan har jag funderat på vad nästa karriärsteg ska bli. För inte ska man hålla på med samma sak i hela livet? Det var faktiskt en boende på mitt jobb som födde denna tanke just denna gången. Men semesterdagarna ska ge mig lite svar på den frågan.
Många av mina närmaste har det tufft nu på olika sätt, en del kan jag hjälpa med råd, andra vet inte ens jag vad jag ska säga till även om jag borde vara expert på området. För nu när jag mår så bra vill jag ju att alla andra ska det också :) Men nåde den som gör mina vänner illa....
Ni som känner mig vet att jag har åsikter om det mesta, den sista veckan har jag stött på människor i olika situationer som ser ner på andra. Det gör mig arg! Livet är inte lika lätt för alla. Respekt är ett ord som borde finnas med i allas tankar. Sen älskar jag inte alla, några få i denna värld har sårat mig så svårt att det finns en och annan hatkänsla. Men jag ser inte ner på dessa bara för att de inte har min tur i livet. Jag försöker genomskåda och lära mig se de som verkligen är i behov av hjälp, nu tänker jag mest på alla tiggare man ser i var och varannan stad. Den som kommer körandes i en mercedes för att sen sitta på gatan och tigga den borde ha en spark i röven! Men man kan alltid förvissa sig om vem som är i särskilt behov det tror jag.
Nähä, nuså visar klockan att det är dags för andra äventyr!
Helgen som gick
Måndag idag. Ser tillbaka på helgen som gick som en punkt för vad som varit. Av olika skäl har jag en mycket lång tid mått väldigt dåligt, egentligen ända sen den 27 oktober förra året då jag sjukskrevs för depression. Sen i mars ligger jag i skilsmässa. Inget man kan vara stolt över men jag kan inte låta bli att undra vart det hade slutat om jag inte tagit det beslut jag tog. Denna helg som precis gått var lite av en prövning men med god vilja och vänner som alltid finns där så gick det över förväntan. I fredags begav sig två arbetskamrater och nära vänner ut i Kristianstad för att äta gott. O jösses vad gott sen! Både mat o dryck. Som pricken över i en dessert med mycket choklad! :) lite fnittrig satte jag mig på bussen hem. En vän ringde, - är du redan på väg hem? Varför det? Ja vännen unnade mig mer uteliv helt enkelt. Men jag hade ju varit uppe sen kl 05.... Lördagen kom och barnbarnet med den. Detta underbara barn skulle sova hos farmor <3. Söndagen vaknade jag av att hon ville ligga på mig... Efter frukost tog vi oss hem till hennes föräldrar. Sen begav jag mig till en vän som ville umgås med mig. En dag med god mat, stadsliv och glada skratt. Denna dag fick mig att bestämma att nu får det vara bra, jag har bestämt att jag ska leva som jag vill, göra vad jag vill när jag vill. Det handlar om mig nu. 
Tystnaden har varit alldeles för länge!
Ett år innehåller så mycket händelser. Jag kommer inte kunna redovisa dem alla utan att det blir lite rörigt. Men det är nu dags för min version! Mina tankar kring allt som hänt och varför, ja i den mån jag kan.
Förra året vid den här tiden planerades det för ett bröllop. Jag skulle gifta mig, för andra gången. Någonstans inom mig ville jag nog tro att det skulle vara för livet. Ingen gifter sig väl under premissen att man kan skilja sig?
Många av mina närmaste vänner frågar, men varför gifte du dig? Tragiskt, mycket tragiskt måste jag svara - jag vet inte. Jag är inte född för att vara ensam, idag får jag jobba hårt med det. Som tidigare utsatt kvinna letar jag trygghet, bekräftelse och kärlek.
Gör detta mig mindre värd? Nej, ganska normalt skulle jag säga.
För ett år sen gick allt i 110 som vanligt. Jag hade en av mina närmaste vänner som jag då liksom nu delade allt med trodde jag. Men nu efter allt som hänt frågade hon om jag mindes på bröllopsdagen när hon frågade om jag var lycklig. Jag hade inte svarat utan bara tittat i taket och gått.... Många vet, andra inte hur saker var. Sen är jag den första att erkänna att jag inte är lätt att leva med. På Facebook har jag sprungit på en stark kvinna som igår beskrev relationer. Likt en skål där man lägger i bagaget, för att man ska förstå och gemensamt arbeta med detta. Så klokt! Men för att man ska kunna det så krävs det att man har hittat mannen som delar med sig av bagaget. Om de män jag levt med vet jag inte allt, knappt hälften. Varför? Har antagligen inte kunnat prata med dem...
