Det är mycket tankar i huvudet nu, emellanåt gör det bara ont men jag kommer väl igenom detta med som så mycket annat men jösses vad det känns orättvist! Och om ni visste vad rädd jag är!!!!!!!! Jag har haft mitt av livet kan jag tycka och borde bara ha det bra de år som är kvar men nej då.....gud ska pröva mig alltid....Jag har gått igenom en magoperation och klarat den på det bästa sätt man kan! För min skull, för hälsan och familjen gjorde jag den resan. Jag har svårt att hålla järnet i kroppen sen dess, svårt var det innan men värre blev det, ja det är lätt gjort att rätta till med järn i dropp emellanåt när det sjunker för lågt....Den här gången hos vår vårdcentrals bästa läkare enligt mig, han har gjort mer för mig än någon annan läkare så hittade han ett blåsljus på hjärtat....kanske inget farligt men fatta vilken rädsla! Orken är lika med noll, andfåddheten lika med massor! O nu ska jag till råga på allt behöva vänta två månader på ultraljud av hjärtat....jag vill bara gå i ide....! Varför???

Första semesterveckan för året borde nog sparas för eftervärlden då förberedelserna för äldsta dotterns bröllop på lördag är i full gång! jag undrar om någon egentligen förstår vilket arbete det är. Mitt huvud är fullt och det går banne mig inte att slappna av. Att jag sen har mina vanliga "problem" utanpå det med daglig huvudvärk, sömnsvårigheter och trötthet ja, det är inte lätt det ska ni veta! Men jag är lycklig som har Anna, Elin och Mats till min hjälp, utan dem hade det bara inte gått.... Idag har klänningen provats, handlingslistor skrivits, köttet inhandlats och ja, en massa tankar utöver det. I morgon ska jag titta på festlokalen och baka bullar....jag har minsann gjort ett veckoschema o tur är väl det annars hade jag glömmit ändan....någonstans!!!!

Ja, det är vad jag har och vad jag är....Kristi Flygare idag och jag har varit ledig, nästan gjort vad jag tänkt mig. Så vad handlar nu rubriken om då? ja...vad ska man säga? Livet känns ovanligt bra just nu måste jag säga men där är en sak jag inte vet hur jag ska hantera....Som de flesta av er vet så blev jag drabbad för snart ett år sen av syndromet gå in i väggen, och i sviterna av det så har jag emellanåt depressioner och ångest. Och det som är värst just nu är att jag klarar inte mitt arbete på mina kvällspass. Om jag bara visste vad det berodde på kunde jag kanske hitta en lösning....Det kan inte vara meningen att jag ska gå och vara rädd för mina kvällspass redan ett par dagar innan....Jag ska prata med chefen om detta men jag vet helt inte ärligt vad man ska kunna göra åt saken...O, ja i morgon står det kvällspass på schemat...jag kan gråta av bara tanken! Tror någonstans att mina känslor beror på att vi jobbar ensamma på kvällen....för mina dagpass går hur bra som helst! Ja, ja vi får se hur det det blir i morgon men ni ska veta att jag gör ett ärligt försök att klara av det varje gång!